Jag är förföljd av olycka

Min värld har kollapsat. Igen. Det var inte mitt fel denna gången. Ett oskyldigt telefonsamtal ledde till katastrof. Jag är vuxen. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera det. Vill bara lägga mig på soffan med tummen i munnen. Vara åtta år igen och veta att mamma kan genom att bara blåsa få bort allt det som gör ont. Men inte denna gången.

Jag har praktik nu. Var tvungen att åka in till skolan och hålla i ett seminarium. En manlig lärare såg hur vissen jag var. Jag berättade bara ytligt vad som hänt och mådde ännu sämre.

Gick från skolan, det obehagliga samtalet och seminariet som jag lyckades med ganska bra trots att mitt huvud var någon annanstans, mot bussen. Det var väldigt kallt, snön knastrade under mina fötter. En man som har någon form av handikapp, ställde ut en skylt som visade att kaffe och bulle kostade 15 kr. Jag har inte sett honom förr men han tittade upp, såg mig, och önskade en trevlig dag. Mitt hjärta kändes lite lättare.

Jag fick ett sms från min lärare där det stod "Du är bra! Du är en kämpe!". Han lyckades blåsa bort lite av mitt onda. Jag verkar vara förföljd av olycka, jag trodde att detta skulle knäcka mig. Men inte denna gången.

Jag är, trots allt, en kämpe.