torsdag 21 april 2011
torsdag 25 november 2010
Jag är förföljd av olycka
Min värld har kollapsat. Igen. Det var inte mitt fel denna gången. Ett oskyldigt telefonsamtal ledde till katastrof. Jag är vuxen. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera det. Vill bara lägga mig på soffan med tummen i munnen. Vara åtta år igen och veta att mamma kan genom att bara blåsa få bort allt det som gör ont. Men inte denna gången.
Jag har praktik nu. Var tvungen att åka in till skolan och hålla i ett seminarium. En manlig lärare såg hur vissen jag var. Jag berättade bara ytligt vad som hänt och mådde ännu sämre.
Gick från skolan, det obehagliga samtalet och seminariet som jag lyckades med ganska bra trots att mitt huvud var någon annanstans, mot bussen. Det var väldigt kallt, snön knastrade under mina fötter. En man som har någon form av handikapp, ställde ut en skylt som visade att kaffe och bulle kostade 15 kr. Jag har inte sett honom förr men han tittade upp, såg mig, och önskade en trevlig dag. Mitt hjärta kändes lite lättare.
Jag fick ett sms från min lärare där det stod "Du är bra! Du är en kämpe!". Han lyckades blåsa bort lite av mitt onda. Jag verkar vara förföljd av olycka, jag trodde att detta skulle knäcka mig. Men inte denna gången.
Jag är, trots allt, en kämpe.
Jag har praktik nu. Var tvungen att åka in till skolan och hålla i ett seminarium. En manlig lärare såg hur vissen jag var. Jag berättade bara ytligt vad som hänt och mådde ännu sämre.
Gick från skolan, det obehagliga samtalet och seminariet som jag lyckades med ganska bra trots att mitt huvud var någon annanstans, mot bussen. Det var väldigt kallt, snön knastrade under mina fötter. En man som har någon form av handikapp, ställde ut en skylt som visade att kaffe och bulle kostade 15 kr. Jag har inte sett honom förr men han tittade upp, såg mig, och önskade en trevlig dag. Mitt hjärta kändes lite lättare.
Jag fick ett sms från min lärare där det stod "Du är bra! Du är en kämpe!". Han lyckades blåsa bort lite av mitt onda. Jag verkar vara förföljd av olycka, jag trodde att detta skulle knäcka mig. Men inte denna gången.
Jag är, trots allt, en kämpe.
fredag 13 augusti 2010
Nu är jag hemma igen efter två äventyrsfyllda veckor ute i Europa. Jag och Petter har haft det enormt bra. Det är klart att vi haft våra gräl men på sina ställen har det bara gjort resan bättre. Jag tänkte lägga in lite bilder från våran resa något datum framöver. Det blev ganska många bilder (ett par tusen) så jag får nog plocka ut ett fåtal bilder att publicera, annars kan det bli lite väl mycket. Men vilka bilder det blev, nästan så att det är värt att publicera alla :)
Just nu sitter jag med en kopp tea och bara leer över alla minnen jag fått. Jag är trött och vill bara ge efter för sömnens lockelse men Petter ringer om en stund och jag vill inget annat än höra hans röst. Vi har nu varit utan varandra i en dag. Det var väldigt skönt att få komma hem efter hela tre veckor tillsammans (jag var hos Petter ett par dagar innan vi reste och någon dag efter att vi anlänt till Sverige). Samtidigt som det känns skönt så känns det även lite ensamt. Jag har levt med Petter i tre veckor 24/7. Och nu saknar jag honom efter bara en dag. :) Big smile!
Jag avslutar detta inlägg med att berätta det första vi gjorde när vi kom hem till Sverige. Vi andades in Göteborgs avgaser med glädje och satte kurs mot Petters lägenhet. En resa med tåg som tog hela 12 timmar kändes inte alltför lång men en resa på 10 minuter med spårvagn var bara för mycket. Väl hemma hos Petter så sov han en stund och jag tittade på tv. En fördel med Sverige är att all tv inte är dubbat till svenska! Sedan lagade vi en traditionell svensk rätt: Köttbullar med hemmagjort potatismos serverat med Petters svampsås och icas lingonsylt (fast vi bytte ut köttbullarna mot veggiebollar eftersom Petter är vegetarian). Det var supergott!
Det var allt för nu. Bon nuit!
Just nu sitter jag med en kopp tea och bara leer över alla minnen jag fått. Jag är trött och vill bara ge efter för sömnens lockelse men Petter ringer om en stund och jag vill inget annat än höra hans röst. Vi har nu varit utan varandra i en dag. Det var väldigt skönt att få komma hem efter hela tre veckor tillsammans (jag var hos Petter ett par dagar innan vi reste och någon dag efter att vi anlänt till Sverige). Samtidigt som det känns skönt så känns det även lite ensamt. Jag har levt med Petter i tre veckor 24/7. Och nu saknar jag honom efter bara en dag. :) Big smile!
Jag avslutar detta inlägg med att berätta det första vi gjorde när vi kom hem till Sverige. Vi andades in Göteborgs avgaser med glädje och satte kurs mot Petters lägenhet. En resa med tåg som tog hela 12 timmar kändes inte alltför lång men en resa på 10 minuter med spårvagn var bara för mycket. Väl hemma hos Petter så sov han en stund och jag tittade på tv. En fördel med Sverige är att all tv inte är dubbat till svenska! Sedan lagade vi en traditionell svensk rätt: Köttbullar med hemmagjort potatismos serverat med Petters svampsås och icas lingonsylt (fast vi bytte ut köttbullarna mot veggiebollar eftersom Petter är vegetarian). Det var supergott!
Det var allt för nu. Bon nuit!
onsdag 14 juli 2010
Arbete leder till äventyr
För ett par veckor sedan sprang jag in i en av snickarna på jobbet och föll pladdask. Han är en sådan otrolig människa, jag näst intill avgudar varje cell som tillsammans bildar Petter. Jag ser honom som en förebild, det kanske till och med vankas kärlek! Om inte annat så är han en underbar vän och vi siktar på att resa ut i europa inom ett par veckor. Vad jag älskar att vara spontan!
torsdag 3 juni 2010
What are the odds?
Slutade tidigt från praktiken idag p.g.a. att kollegorna smittat mig med en hemsk förkylning. Det blev då en tidigare spårvagn in till Göteborgs central för att sedan ta ett tåg hem. Jag hade 30 minuter på mig att strosa runt eller något dylikt innan tåget gick. Jag gick till pressbyrån, köpte en stor kaffe latte och satte mig ner för att vänta på en av de röda bänkarna.
Jämte mig, några meter bort, sitter en man. Han tittar upp och får syn på mig.
Först förstod jag inte att han pratade med mig, jag var fullt koncentrerad med att försöka få den rätta mängden socker i kaffet och sedan få på locket utan att knäcka sönder det (jag fixar verkligen inte det där smidigt). När jag sedan tittar upp så börjar vi prata. Efter ett tag så frågar han snällt om han kan få mitt nummer. Jag svarar nej. Jag lämnar inte ut mitt nummer till vem som helst, närsomhelst.
Man skulle kunna tro att han gav upp efter mitt första nej men icke! Han var en ihärdig flirtare. Jag konstaterade att jag inte kände honom och han hade därför ingen anledning att få mitt nummer. Då kontrade han med att vi borde lära känna varandra. Jag vill nu bara inflika att han var inte sliskig av sig, han var bara otaktiskt närgången. Och envis.
Han frågade hur gammal jag var, jag svarade "42". Först blev han helt paff men sedan insåg han att jag omöjligen kunde vara 42 så han började skratta. Sedan sade han något i stil med "Om du t.ex. hade sagt att du var 16 så hade jag inte suttit kvar här", varpå jag svarade "Okey, då är jag 14 och ett halvt". Hans ögon trillade nästan ut så förvånad blev han. Sedan satt han stum i flera sekunder innan han insåg att jag drev med honom. Igen. Han skrattade länfe och väl för att sedan fråga mig om jag bodde i Göteborg. När jag svarade nej på den frågan så fortsatte han gissa. Jag fortsatte med att svara nej.
I hela 20 minuter satt denna envisa man och försökte få ur mig lite information om vem jag var och hur mitt mobilnummer ljöd. Han fick dock se sig besegrad när jag deklarerade att det blev ingenting med det och så vände jag mig om och gick mot mitt tåg.
Man kan undra hur stor chansen var att jag satte mig jämte honom, att han började prata med just mig. Man kan även begrunda hur det kommer sig att just samma man, flirtade med mig på samma centralstation för något år sedan. Jag säger bara "What are the odds?"
Jämte mig, några meter bort, sitter en man. Han tittar upp och får syn på mig.
Först förstod jag inte att han pratade med mig, jag var fullt koncentrerad med att försöka få den rätta mängden socker i kaffet och sedan få på locket utan att knäcka sönder det (jag fixar verkligen inte det där smidigt). När jag sedan tittar upp så börjar vi prata. Efter ett tag så frågar han snällt om han kan få mitt nummer. Jag svarar nej. Jag lämnar inte ut mitt nummer till vem som helst, närsomhelst.
Man skulle kunna tro att han gav upp efter mitt första nej men icke! Han var en ihärdig flirtare. Jag konstaterade att jag inte kände honom och han hade därför ingen anledning att få mitt nummer. Då kontrade han med att vi borde lära känna varandra. Jag vill nu bara inflika att han var inte sliskig av sig, han var bara otaktiskt närgången. Och envis.
Han frågade hur gammal jag var, jag svarade "42". Först blev han helt paff men sedan insåg han att jag omöjligen kunde vara 42 så han började skratta. Sedan sade han något i stil med "Om du t.ex. hade sagt att du var 16 så hade jag inte suttit kvar här", varpå jag svarade "Okey, då är jag 14 och ett halvt". Hans ögon trillade nästan ut så förvånad blev han. Sedan satt han stum i flera sekunder innan han insåg att jag drev med honom. Igen. Han skrattade länfe och väl för att sedan fråga mig om jag bodde i Göteborg. När jag svarade nej på den frågan så fortsatte han gissa. Jag fortsatte med att svara nej.
I hela 20 minuter satt denna envisa man och försökte få ur mig lite information om vem jag var och hur mitt mobilnummer ljöd. Han fick dock se sig besegrad när jag deklarerade att det blev ingenting med det och så vände jag mig om och gick mot mitt tåg.
Man kan undra hur stor chansen var att jag satte mig jämte honom, att han började prata med just mig. Man kan även begrunda hur det kommer sig att just samma man, flirtade med mig på samma centralstation för något år sedan. Jag säger bara "What are the odds?"
onsdag 12 maj 2010
Mitt sista möte
Idag var mitt sista möte. Sammanlagt så har vi pratat i 10 timmar under 10 veckor. Jag har verkligen fasat inför den här dagen, jag har varit så rädd. Han lämnar mig. Han som blev mitt stöd finns inte längre tillgänglig. Ytterligare en härlig person som jag lärt mig känna tillit för försvinner från mig.
Jag har två val. Jag kan se negativt på det här, gräva ner mig. Detta är någonting som återupprepats alltför många gånger. Jag bli lämnad ensam. Men jag tänker inte gräva ner mig. Istället väljer jag att se på det här som ett avslut, någonting positivt.
Jag avslutar nu inte bara ett kapitel i mitt liv, utan flera. Jag lägger allting bakom mig. Det som jag upplevt tidigare är historia. Det är inte den jag är. Att mina erfarenheter har format mig till den jag är, det kan jag inte förneka.
Men jag vet att jag är så mycket mer.
Det kommer komma dagar då allt känns grått och omöjligt. Jag kommer kanske ha svårt för att tänka positivt och se framåt. Men jag har hela livet framför mig och jag tänker inte kasta bort det genom att ständigt se bakåt. Att aldrig våga leva.
Idag är det inte han som lämnar mig. Idag är det jag som lämnar honom.
Jag har två val. Jag kan se negativt på det här, gräva ner mig. Detta är någonting som återupprepats alltför många gånger. Jag bli lämnad ensam. Men jag tänker inte gräva ner mig. Istället väljer jag att se på det här som ett avslut, någonting positivt.
Jag avslutar nu inte bara ett kapitel i mitt liv, utan flera. Jag lägger allting bakom mig. Det som jag upplevt tidigare är historia. Det är inte den jag är. Att mina erfarenheter har format mig till den jag är, det kan jag inte förneka.
Men jag vet att jag är så mycket mer.
Det kommer komma dagar då allt känns grått och omöjligt. Jag kommer kanske ha svårt för att tänka positivt och se framåt. Men jag har hela livet framför mig och jag tänker inte kasta bort det genom att ständigt se bakåt. Att aldrig våga leva.
Idag är det inte han som lämnar mig. Idag är det jag som lämnar honom.
lördag 1 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
