What are the odds?

Slutade tidigt från praktiken idag p.g.a. att kollegorna smittat mig med en hemsk förkylning. Det blev då en tidigare spårvagn in till Göteborgs central för att sedan ta ett tåg hem. Jag hade 30 minuter på mig att strosa runt eller något dylikt innan tåget gick. Jag gick till pressbyrån, köpte en stor kaffe latte och satte mig ner för att vänta på en av de röda bänkarna.

Jämte mig, några meter bort, sitter en man. Han tittar upp och får syn på mig.
Först förstod jag inte att han pratade med mig, jag var fullt koncentrerad med att försöka få den rätta mängden socker i kaffet och sedan få på locket utan att knäcka sönder det (jag fixar verkligen inte det där smidigt). När jag sedan tittar upp så börjar vi prata. Efter ett tag så frågar han snällt om han kan få mitt nummer. Jag svarar nej. Jag lämnar inte ut mitt nummer till vem som helst, närsomhelst.

Man skulle kunna tro att han gav upp efter mitt första nej men icke! Han var en ihärdig flirtare. Jag konstaterade att jag inte kände honom och han hade därför ingen anledning att få mitt nummer. Då kontrade han med att vi borde lära känna varandra. Jag vill nu bara inflika att han var inte sliskig av sig, han var bara otaktiskt närgången. Och envis.

Han frågade hur gammal jag var, jag svarade "42". Först blev han helt paff men sedan insåg han att jag omöjligen kunde vara 42 så han började skratta. Sedan sade han något i stil med "Om du t.ex. hade sagt att du var 16 så hade jag inte suttit kvar här", varpå jag svarade "Okey, då är jag 14 och ett halvt". Hans ögon trillade nästan ut så förvånad blev han. Sedan satt han stum i flera sekunder innan han insåg att jag drev med honom. Igen. Han skrattade länfe och väl för att sedan fråga mig om jag bodde i Göteborg. När jag svarade nej på den frågan så fortsatte han gissa. Jag fortsatte med att svara nej.

I hela 20 minuter satt denna envisa man och försökte få ur mig lite information om vem jag var och hur mitt mobilnummer ljöd. Han fick dock se sig besegrad när jag deklarerade att det blev ingenting med det och så vände jag mig om och gick mot mitt tåg.

Man kan undra hur stor chansen var att jag satte mig jämte honom, att han började prata med just mig. Man kan även begrunda hur det kommer sig att just samma man, flirtade med mig på samma centralstation för något år sedan. Jag säger bara "What are the odds?"