Vinter 2010

Ramlar...
...och faller ner

Försöker slå kullerbytta

Resultat av kullerbytta

Katastrofalt

Tar sats

Chilli gillar snön

Och min vante

Foton tagna av Rebecca

Mer om kaos: När det tar slut

När det tar slut. När det är slut. Det är svårt.

När man efteråt förstår att man varit blind, att man blundat inför svårigheter. När man inser att man varit en idiot. När man inser att man förlorat allt.


Jag har aldrig förut ägnat en tanke åt allt man måste gå igenom när ett förhållande tagit slut. Att bearbeta sorgen är väl uppenbart. Att vänja sig vid att vara själv likaså men allt annat. Jag har aldrig riktigt varit här förr. Så djupt nere i kaoset. Jag har haft förhållanden som tagit slut innan. Det var inte så farligt. Det var mer eller mindre bara att vänja sig. Den här gången går det inte bara att vänja sig. Den här gången måste jag gå igenom en process, en process som både är mycket lång och mycket smärtsam.


Jag står nu inför världen återigen ensam. Men jag är inte redo. Att vara ensam. Att möta världen själv utan att ha någon vid sin sida. Jag fungerar bäst när jag kan luta mig tillbaka på ett "oss". Idag känns världen alldeles för stor för mig.


Jag har halvt om halvt bott med min dåvarande kärlek. De flesta av mina saker är i hans lägenhet. Allt måste packas ner och returneras till mig. Det är inte förrän man står där i hans lägenhet helt själv och tar itu med sina saker som man inser att man aldrig mer ska återvända. Att det inte längre kommer vara mitt hem.


I med att förhållandet tog slut så har det uppstått ett hav av frågor. Vad ska jag göra med tavlan som han köpte till mig? Den med fotografiet då vi kysser varandra vid solnedgången. Ska jag slänga den? Eller bara ställa in den i ett hörn där den inte syns? Vad ska jag göra med alla små lappar och brev jag fått från dig? De som är fyllda med din kärlek från början till slut. Vem ska få glasen vi köpte tillsammans? Vad ska jag nu göra under all min lediga tid? Fylla den med annat är svaret som dyker upp när jag funderar. Men om man inte har någonting annat att fylla den med?


Alla de personer som han känner, de som kommit att betyda mycket för mig. Hans vänner. Nova. Hur tacklar man att man inte lär få träffa dom igen? Kanske jag inte är något av värde för hans vänner men de ligger ju mig nära. Hans hund Nova. Hon som talar till en. Att vänja sig vid att inte få träffa henne varje dag. Det är svårt. Jag har ju inte bara förlorat honom, jag har förlorat allt annat också.


Jag sitter och tänker på alla de personer som man förr eller senare måste uppdatera. Det krävs mycket för att orka berätta, att vi inte är tillsammans längre.


Jag har många fina minnen från den tid vi hade tillsammans. Även om de mest känns som en börda nu så vet jag, de kommer locka fram skratt och glädje. Men inte nu, inte än.

Mer om kaos: sagan om sjukhuset

Som sagt. In och ut ur sjukhus, dock inte med fullt så mycket dramatik.
Jo, det hela började med att jag upptäckte att ytkänseln försvunnit. Först ena benet, sedan det andra och sedan i hela kroppen. Poff, väck.
Det var som hela jag hade domnat bort. Eller hela min hud åtminstone. Jag var då hemma hos mitt ex. Vad gör man då när ens hud har domnat bort? Man ringer sjukvårdsupplysningen.


Första gången vi ringde dit så fick vi veta att det inte var bra och att jag skulle ta kontakt med min vårdcentral first thing in the morning. Det var bara det att mitt tillstånd blev lite värre.
Min ena arm började domna bort, den blev seg att flytta och röra sig med. Som om den sov.
Vad gör man när ens ena arm börjar sova? Man ringer sjukvårdsupplysningen.


Jag berättade att vi ringt tidigare och att vi fått veta att jag borde ta kontakt med min vårdcentral, det var bara det att mitt tillstånd var lite sämre nu än tidigare och paniken började göra sig hörd. Vad gör man nu då? Man ringer 112.


Den vänliga damen i luren sade åt mig att ringa 112. Man har ju alltid fått lära sig i skolan att man ska ringa 112 i nödfall. Eftersom man bara ska ringa i endast nödfall blev man ju mer eller mindre lärd att MAN FÅR INTE RINGA 112!!! Om man inte är i nöd vill säga. Och jag kände mig inte som om jag var i nöd.
Jag sa då "Nä men kan man inte bara åka in till akuten?"
Hon sa då "Nej nu gör du som jag säger. Du ringer 112"
Vad gör man när man blir tillsagd att ringa 112? Man ringer 112.


Men man ska ju inte ringa...endast i nödfall...men jag ringde och var väldigt nervös. Vid den tidpunkten kände jag mig nästan frisk.
Såhär lät samtalet på ett ungefär:
112: "Ja det här är larmcentralen 112"
Jag: "Ja hejsan..eh jag heter Catrin Lövgren och ringer från (och så telefonnr)".
"Jag blev tillsagd av sjukvårdsupplysningen att ringa hit"
112: "Jaha? Vad gäller saken?"
Jag: "Jo, jag mår lite konstigt *nervöst fnitter*..." (Jaha lite konstigt vi skickar en ambulans...eller)
112: "Jaha? Kan du beskriva?" (ja kan jag det?)
Jag: "Jag har känselbortfall i nästan alla delar av kroppen. Och dom sa att jag skulle ringa hit."


Min förvirring var total, antagligen mycket hörbar. Hon jag pratade med måste nästan först trott att det rörde sig om en busringning.
Jag kom i alla fall till saken och hon sa att dom skickar en ambulans. Det kändes bara så fel. Jag höll ju inte på att dö heller.


Ambulansen kom inom 10 minuter och, som jag nämnde längst upp, utan fullt så mycket dramatik, alltså inga blåljus för min del.
Två herrar steg in och sa att jag fick följa med dom. Jaha. Så fick man lägga sig på en bår och bli fastspänd innan man blev inföst i ambulansen. Mitt ex Daniel följde med och fick åka fram i ambulansen. Det hade jag också velat men fick inte. Inne i ambulansen mättes min puls och den ena av två herrar ställde lite mer frågor om mina symptom.


Väl inne på sjukhuset så blev det EKG och lite annat smått och gott. Efter det så fick vi vänta. Läääänge. Vi var inne vid tio tiden på kvällen. Vi fick träffa läkare klockan halv 7 på morgonen. Jag hade inte direkt hög prioritet trots ambulanseskorten.
Läkaren (eller om det var en sköterska) pratade med mig en kort stund innan hon gick och sa sedan att jag skulle få träffa en neurolog.
En snäll kille kom och stack mig i armen, tog lite blod och lämnade kvar en plastanordning med ett plaströr (som många tar för en nål) i min arm. Aj.
Lite senare fick jag göra en magnetröntgen av hjärnan men jag var helt normal. Sa dom i alla fall.
Jag fick göra en rad olika tester med en rad olika människor (som jag hela tiden i början tog för neurologer men som var någonting helt annat visade det sig) och innan de gick ut ur rummet sa dom "Du ska snart få träffa en neurolog". Det fick jag inte. Jag fick åka hem.


Min bästa vän Sandra åkte upp och hälsade på mig tillsammans med sin pojkvän medan jag och Daniel var på sjukhuset. Det var trevligt. När jag fick beskedet om att jag fick åka hem så tog de oss till en restaurang. Det var gott med mat. Sedan spelade vi biljard och jag var förvånansvärt bra trots att det var minst 7 år sedan jag spelade senast och trots mitt handikapp med armen. Efter att ha haft en sån vad det nu heter, dropp?, i armen så ville jag inte röra på mig. De sa att man kunde röra på armen men varje rörelse gjorde att plaströret drog i huden och detta ledde då till en intensiv smärta. Jag höll därför min arm helt stilla i ca. 7 timmar.
Dagen avslutas.


På sjukhuset sa dom att jag skulle komma tillbaka om situationen förvärrades eller om den kvarstod. Och den kvarstod.
Så vi tog bussen in och fick sedan besöka akuten igen. En av de manliga sjuksköterskorna som jobbade där registrerade tydligen mig från dagen innan "Var inte du här igår", frågade han.
And Im back, happy to see me? Det lät olycksbådande.
Jag fick lägga mig på en bår, en kvinna tog EKG på mig, en annan stoppade in någonting i näsan en tredje stoppade in något i mitt öra. Allt hände så plötsligt och i rasande fart. Där låg jag och stammade fram "Mmmen jag skulle bbbara träffa en nnneurolog", för det var någonting dom lovat mig dagen innan. Dom satte dropp i min arm igen och tog lite mer blodprover, sedan fick vi vänta. Här någonstans kom min pappa upp till sjukhuset och väntade tillsammans med oss på neurologen.


3 eller 4 timmar senare fick vi äntligen träffa en neurolog. Hon var väldigt vänlig och gjorde en grundlig undersökning som innefattade balanstest och sådant. Läkaren hittade inga neurologiska fel på mig och jag fick åka hem. Det var bara så skönt att få något konstaterat. Jag är frisk fast sjuk men åtminstone inte neurologiskt sjuk. Hon skulle skicka en remiss till min vårdcentral som skulle ta ytterligare prover på mig.


Jag var på vårdcentralen för tre dagar sedan. Den kvinnliga läkaren kollade balansen och sådant som för mig hade blivit rutin vid det här laget. Sedan tog en annan kvinna blodprov på mig och sedan fick jag åka hem. Återbesök den 5/3. Återkommer med provsvaren då (om det finns några). Har nu tre tydliga stick i min vänstra arm. Om det blir ytterligare stick kommer jag se ut som en pundare.
Det var allt om sjukhussagan för den här gången. Fortsättning följer.


p.s Tack Daniel för allt stöd

Lycka och kaos, om vartannat

Så mycket har hänt. Vet inte ens om det är värt att lägga upp men fick en sådan lust att skriva av mig. Reda ut alla tankar och känslor som strömmar omkring i mitt huvud.


Förhållandet är slut. Så har det varit i lite mer än två månader nu. Slut. Jag känner mig som ett program som hakat upp sig. "Still processing".
Hur lång tid får det ta? Innan allt blir bra igen?


Jag går nu i tvåan på byggprogrammet. Anledningen till att jag inte har lagt upp fler bilder på alster är för att jag inte riktigt har gjort några. Ja, vad gör vi i skolan egentligen? Det är mest plugg nu i skolan den tiden vi är inne. Vi har börjat med praktik (eller börjat, hållit på med ganska länge snarare). Vi varvar skola med praktik i fyraveckorsperioder. Det är väldigt roligt. Jag har varit på samma företag de senaste veckorna och min handledare (jag nämner inga namn då jag inte tror att Fredrik skulle gilla det) är väldigt..hm..hur ska man säga? Han är en skön typ ^^


Man har åkt in och ut ur sjukhuset som en...som en.. ja, som en som åker in och ut ur sjukhus.
Och det var det i korta drag.