Mer om kaos: När det tar slut

När det tar slut. När det är slut. Det är svårt.

När man efteråt förstår att man varit blind, att man blundat inför svårigheter. När man inser att man varit en idiot. När man inser att man förlorat allt.


Jag har aldrig förut ägnat en tanke åt allt man måste gå igenom när ett förhållande tagit slut. Att bearbeta sorgen är väl uppenbart. Att vänja sig vid att vara själv likaså men allt annat. Jag har aldrig riktigt varit här förr. Så djupt nere i kaoset. Jag har haft förhållanden som tagit slut innan. Det var inte så farligt. Det var mer eller mindre bara att vänja sig. Den här gången går det inte bara att vänja sig. Den här gången måste jag gå igenom en process, en process som både är mycket lång och mycket smärtsam.


Jag står nu inför världen återigen ensam. Men jag är inte redo. Att vara ensam. Att möta världen själv utan att ha någon vid sin sida. Jag fungerar bäst när jag kan luta mig tillbaka på ett "oss". Idag känns världen alldeles för stor för mig.


Jag har halvt om halvt bott med min dåvarande kärlek. De flesta av mina saker är i hans lägenhet. Allt måste packas ner och returneras till mig. Det är inte förrän man står där i hans lägenhet helt själv och tar itu med sina saker som man inser att man aldrig mer ska återvända. Att det inte längre kommer vara mitt hem.


I med att förhållandet tog slut så har det uppstått ett hav av frågor. Vad ska jag göra med tavlan som han köpte till mig? Den med fotografiet då vi kysser varandra vid solnedgången. Ska jag slänga den? Eller bara ställa in den i ett hörn där den inte syns? Vad ska jag göra med alla små lappar och brev jag fått från dig? De som är fyllda med din kärlek från början till slut. Vem ska få glasen vi köpte tillsammans? Vad ska jag nu göra under all min lediga tid? Fylla den med annat är svaret som dyker upp när jag funderar. Men om man inte har någonting annat att fylla den med?


Alla de personer som han känner, de som kommit att betyda mycket för mig. Hans vänner. Nova. Hur tacklar man att man inte lär få träffa dom igen? Kanske jag inte är något av värde för hans vänner men de ligger ju mig nära. Hans hund Nova. Hon som talar till en. Att vänja sig vid att inte få träffa henne varje dag. Det är svårt. Jag har ju inte bara förlorat honom, jag har förlorat allt annat också.


Jag sitter och tänker på alla de personer som man förr eller senare måste uppdatera. Det krävs mycket för att orka berätta, att vi inte är tillsammans längre.


Jag har många fina minnen från den tid vi hade tillsammans. Även om de mest känns som en börda nu så vet jag, de kommer locka fram skratt och glädje. Men inte nu, inte än.