Mitt andra möte

Idag var mitt andra möte med psykologen (eller psykologkandidaten om man nu ska va så petig). Första mötet var för en vecka sedan. Det känns väldigt bra faktiskt. Han är väldigt trevlig till och med snygg att se på, ett extra plus.

Hm... Jag vet att han är betald för att lyssna och så men...det känns som om han tar till sig det jag säger (vilket inte är troligt, han är ju faktiskt psykolog med ett X antal andra patienter).
Men ändå. Han får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. Han dömer mig inte. Det är skönt.

Jag har en ny tid tills på onsdag och nästa och onsdagen efter det. Tre samtal till. Det känns också skönt.

Efter man varit där och släppt ner sin gard så börjar man tänka. Det går inte att få stopp på alla tankar. Det slog mig att jag gärna skulle haft en psykolog att prata med precis efter jag haft ett samtal. Men så blir det inte. Ser fram emot nästa onsdag. Då kan jag låtsas att jag är viktigast i världen och han kan låtsas att han bryr sig.

"When I get sad, I stop being sad, and become AWESOME instead. True story."

Beskedet 5/3

Jag åkte in till vårdcentralen fredag morgon. Skulle träffa läkaren klockan 9.00. Pappa följde med mig och det var skönt att ha honom där. Jag gillar inte sjukhus än mindre vårdcentraler. Varför detta då? Mjo... enligt min uppfattning så är det mest småbarn som kommer dit och läkarna är då mer specialiserade på just småbarn. Läkarna känns ibland som gravt okunniga, även om de kan betydligt mycket mer än jag om olika sjukdomar och så. Jag vill nu bara poängtera att jag inte har någon erfarenhet av andra vårdcentraler, hur läkarna där uppför sig, jag drar alltså inte alla över en kam.


Mina misstankar mot de till synes okunniga läkare som jobbar där förstärks när min kvinnliga läkare öppnar munnen. Ett av det första hon säger (efter att hon fått syn på min far) är "Jasså? Är detta din pojkvän?", eh ja självklart dejtar jag män som är 40+ när jag själv är yngre än 20. Skulle inte tro det... "Det där är min pappa!", utbrister jag.
Pinsam tystnad följt av ett extremt generat "Jasså? På så vis he he...man eh, harkel, vet ju aldrig", från min läkare. Hon skulle nog ta och minnas denna dundertabbe läääänge.


Alla mina provsvar var negativa, alltså positiva. Varken ämnesomsättningen, blodsockret, fosforsyrenivån (och andra jag inte minns) var det något minsta fel på. Jag har inte ens B-vitaminbrist. Hon, läkaren, konstaterade det jag själv hade kommit fram till. Orsaken till mina mystiska symptom berodde på stress. Troligtvis, som hon själv lade till. Alltså ingen besk medicin till mig. Jag ska få träffa en psykologkandidat (inte nog med att "psykolog" låter oroväckande, man har också lagt till "kandidat" som pricken över i:et). Suck! Vi ska försöka komma fram till orsaken som framkallar mina symptom. Försöka reducera min stress med samtal. Jag ser, trots min lilla oro, ganska positivt på det hela.


Och det var allt för denna gången, ha det! :)