Jag är förföljd av olycka

Min värld har kollapsat. Igen. Det var inte mitt fel denna gången. Ett oskyldigt telefonsamtal ledde till katastrof. Jag är vuxen. Ändå vet jag inte hur jag ska hantera det. Vill bara lägga mig på soffan med tummen i munnen. Vara åtta år igen och veta att mamma kan genom att bara blåsa få bort allt det som gör ont. Men inte denna gången.

Jag har praktik nu. Var tvungen att åka in till skolan och hålla i ett seminarium. En manlig lärare såg hur vissen jag var. Jag berättade bara ytligt vad som hänt och mådde ännu sämre.

Gick från skolan, det obehagliga samtalet och seminariet som jag lyckades med ganska bra trots att mitt huvud var någon annanstans, mot bussen. Det var väldigt kallt, snön knastrade under mina fötter. En man som har någon form av handikapp, ställde ut en skylt som visade att kaffe och bulle kostade 15 kr. Jag har inte sett honom förr men han tittade upp, såg mig, och önskade en trevlig dag. Mitt hjärta kändes lite lättare.

Jag fick ett sms från min lärare där det stod "Du är bra! Du är en kämpe!". Han lyckades blåsa bort lite av mitt onda. Jag verkar vara förföljd av olycka, jag trodde att detta skulle knäcka mig. Men inte denna gången.

Jag är, trots allt, en kämpe.

Nu är jag hemma igen efter två äventyrsfyllda veckor ute i Europa. Jag och Petter har haft det enormt bra. Det är klart att vi haft våra gräl men på sina ställen har det bara gjort resan bättre. Jag tänkte lägga in lite bilder från våran resa något datum framöver. Det blev ganska många bilder (ett par tusen) så jag får nog plocka ut ett fåtal bilder att publicera, annars kan det bli lite väl mycket. Men vilka bilder det blev, nästan så att det är värt att publicera alla :)

Just nu sitter jag med en kopp tea och bara leer över alla minnen jag fått. Jag är trött och vill bara ge efter för sömnens lockelse men Petter ringer om en stund och jag vill inget annat än höra hans röst. Vi har nu varit utan varandra i en dag. Det var väldigt skönt att få komma hem efter hela tre veckor tillsammans (jag var hos Petter ett par dagar innan vi reste och någon dag efter att vi anlänt till Sverige). Samtidigt som det känns skönt så känns det även lite ensamt. Jag har levt med Petter i tre veckor 24/7. Och nu saknar jag honom efter bara en dag. :) Big smile!

Jag avslutar detta inlägg med att berätta det första vi gjorde när vi kom hem till Sverige. Vi andades in Göteborgs avgaser med glädje och satte kurs mot Petters lägenhet. En resa med tåg som tog hela 12 timmar kändes inte alltför lång men en resa på 10 minuter med spårvagn var bara för mycket. Väl hemma hos Petter så sov han en stund och jag tittade på tv. En fördel med Sverige är att all tv inte är dubbat till svenska! Sedan lagade vi en traditionell svensk rätt: Köttbullar med hemmagjort potatismos serverat med Petters svampsås och icas lingonsylt (fast vi bytte ut köttbullarna mot veggiebollar eftersom Petter är vegetarian). Det var supergott!

Det var allt för nu. Bon nuit!

Arbete leder till äventyr

För ett par veckor sedan sprang jag in i en av snickarna på jobbet och föll pladdask. Han är en sådan otrolig människa, jag näst intill avgudar varje cell som tillsammans bildar Petter. Jag ser honom som en förebild, det kanske till och med vankas kärlek! Om inte annat så är han en underbar vän och vi siktar på att resa ut i europa inom ett par veckor. Vad jag älskar att vara spontan!

What are the odds?

Slutade tidigt från praktiken idag p.g.a. att kollegorna smittat mig med en hemsk förkylning. Det blev då en tidigare spårvagn in till Göteborgs central för att sedan ta ett tåg hem. Jag hade 30 minuter på mig att strosa runt eller något dylikt innan tåget gick. Jag gick till pressbyrån, köpte en stor kaffe latte och satte mig ner för att vänta på en av de röda bänkarna.

Jämte mig, några meter bort, sitter en man. Han tittar upp och får syn på mig.
Först förstod jag inte att han pratade med mig, jag var fullt koncentrerad med att försöka få den rätta mängden socker i kaffet och sedan få på locket utan att knäcka sönder det (jag fixar verkligen inte det där smidigt). När jag sedan tittar upp så börjar vi prata. Efter ett tag så frågar han snällt om han kan få mitt nummer. Jag svarar nej. Jag lämnar inte ut mitt nummer till vem som helst, närsomhelst.

Man skulle kunna tro att han gav upp efter mitt första nej men icke! Han var en ihärdig flirtare. Jag konstaterade att jag inte kände honom och han hade därför ingen anledning att få mitt nummer. Då kontrade han med att vi borde lära känna varandra. Jag vill nu bara inflika att han var inte sliskig av sig, han var bara otaktiskt närgången. Och envis.

Han frågade hur gammal jag var, jag svarade "42". Först blev han helt paff men sedan insåg han att jag omöjligen kunde vara 42 så han började skratta. Sedan sade han något i stil med "Om du t.ex. hade sagt att du var 16 så hade jag inte suttit kvar här", varpå jag svarade "Okey, då är jag 14 och ett halvt". Hans ögon trillade nästan ut så förvånad blev han. Sedan satt han stum i flera sekunder innan han insåg att jag drev med honom. Igen. Han skrattade länfe och väl för att sedan fråga mig om jag bodde i Göteborg. När jag svarade nej på den frågan så fortsatte han gissa. Jag fortsatte med att svara nej.

I hela 20 minuter satt denna envisa man och försökte få ur mig lite information om vem jag var och hur mitt mobilnummer ljöd. Han fick dock se sig besegrad när jag deklarerade att det blev ingenting med det och så vände jag mig om och gick mot mitt tåg.

Man kan undra hur stor chansen var att jag satte mig jämte honom, att han började prata med just mig. Man kan även begrunda hur det kommer sig att just samma man, flirtade med mig på samma centralstation för något år sedan. Jag säger bara "What are the odds?"

Mitt sista möte

Idag var mitt sista möte. Sammanlagt så har vi pratat i 10 timmar under 10 veckor. Jag har verkligen fasat inför den här dagen, jag har varit så rädd. Han lämnar mig. Han som blev mitt stöd finns inte längre tillgänglig. Ytterligare en härlig person som jag lärt mig känna tillit för försvinner från mig.

Jag har två val. Jag kan se negativt på det här, gräva ner mig. Detta är någonting som återupprepats alltför många gånger. Jag bli lämnad ensam. Men jag tänker inte gräva ner mig. Istället väljer jag att se på det här som ett avslut, någonting positivt.

Jag avslutar nu inte bara ett kapitel i mitt liv, utan flera. Jag lägger allting bakom mig. Det som jag upplevt tidigare är historia. Det är inte den jag är. Att mina erfarenheter har format mig till den jag är, det kan jag inte förneka.
Men jag vet att jag är så mycket mer.

Det kommer komma dagar då allt känns grått och omöjligt. Jag kommer kanske ha svårt för att tänka positivt och se framåt. Men jag har hela livet framför mig och jag tänker inte kasta bort det genom att ständigt se bakåt. Att aldrig våga leva.

Idag är det inte han som lämnar mig. Idag är det jag som lämnar honom.

12 April 2010

Sitter i mitt rum
och gömmer huvudet
i mina händer.

Om jag ändå inte fanns.

Magnus Betnér

Magnus Betnér var väldigt bra, lite trögt var det nog i början men sen var det se på faan! Hade en underbar tjejkompis som satt jämte mig (vi gjorde om placeringarna och då insisterade jag på att hon skulle sitta brevid mig). Hon har ett sådant underbart medryckande skratt. Det klingar verkligen. Stämningen i lokalen den kvällen var hur go som helst!

Innan Betnér så gick vi till en restaurang och åt. Jag beställde "våran uppskattade plankstek" som de valde att kalla den och visst var den uppskattad minsann! In kommer då en "planka", jag skulle säga skärbräda, på silver(färgat)fat. På denna planka ligger en mediumstekt plankstek, omringad av potatis à la pommes duchesse och tre utsökta såser. På plankan befann sig även lite fräscha grönsaker och en, enligt min mening, förvirrad majskolv. Det var en enorm portion och eftersom jag även tog förrätt (vitlöksbröd med aioli) så orkade jag inte äta upp allt. Inte ens när pengar sedan var på spel. Jag blev mätt.

Efter att Magnus Betnér blivit varmt applåderad för en underbar och skrattfylld kväll så sprang han runt lite. Jag vet faktiskt inte vad han gjorde. När han sedan kom tillbaka för att gå backstage igen så haffade den galnaste tösen från vårt sällskap tag i Betnér och frågade om vi fick ta ett foto. Han sa självklart och med de orden lade hon armen om honom som om de var gamla polare, så ställde jag upp mig på Betnérs andra sida och sedan resten slöt resten av tjejerna i vår grupp upp omkring oss. Det blev ett läckert foto! Åh, jag ska aldrig mer duscha min högra sida som kom i kontakt med Betnér! Just joking, no seriously (I'm not that crazy) ^^.

Resumé

Igår kväll var jag och Daniel iväg och såg på "The Umbilical Brothers". Dom var helt suveräna. De två är verkligen två supersköna individer. Jag ska absolut se dom nästa gång de kommer till Sverige!

Jag tog för ett par veckor sedan kontakt med en man som jag träffade för 4 (?) år sedan på ett skrivarläger. Genom åren så har jag följt hans blogg(ar). Till saken; han hade skrivit ett sådant bra inlägg om en tjej han träffat och jag blev så nyfiken på hur det gick sedan (och jag var bara så tvungen att veta!). Jag skickade iväg ett mejl och fick svar, det var trevligt :)

Snart är det Magnus Betnér- "Livets ord". Vi är 18 pers som ska gå tillsammans och det ska bli så kul! Har dock fått en biljett över (I got stood up) och vet inte vem jag ska dra med mig. Detta måste lösas snarast.

Jag har haft väldigt skumma drömmar på senaste och jag måste säga att mina drömmar fascinerar mig. Hur fasiken lyckas min hjärna koka ihop något så invecklat?

Vaknade imorse eller ja, vaknade i förmiddags är väl mer korrekt och puffade på Daniel (jag sov över efter showen) och sa att vi kanske borde göra frukost. Han höll med och steg upp, själv somnade jag om.
När jag sedan vaknade igen så hade han dukat fram frukost och gjort tea. Han är en sådan gentleman :)
Nu har jag väl inte så mycket mer att tillägga så...Take care!

Mitt sjunde möte

Sjunde mötet. Jag blir bara mer och mer nervös för var gång vi träffas.
Vet inte varför.
Förra gången berättade han att jag inte kommer få några fler tider.
Vi har tre till och sen...that's it. No más.
Han är kandidat och ska fortsätta med att plugga. Jag visste ju att detta skulle hända förr eller senare, hade till och med slagit vad om det.
Men ändå.
En till som försvinner ut ur mitt liv. Jag borde ha vant mig nu tycker jag. Det är lika jobbigt varje gång.

Idag var ingen bra dag.

Måndag

Måndag betyder skola igen. Måndag betyder att man slipper gå upp halv 4 på morgonen. Måndag betyder frid och fröjd och sovmorgon.

Jag drömde att jag såg in i min nya tjusnings ögon. Han log sitt sneda leende mot mig och jag lät mitt finger följa allt det där sneda vackra. Han kysste mig och jag vaknade.

Måndag, idag lade du inte fällben. Tack.

Dåligt slut på en fredag

Spenderade fredagen med att sluta tidigare från praktiken. Helt underbart kan man tänka om det inte var för att jag var tvungen att åka in till akuten igen. Ögonakuten denna gången. Det var inte kul men nödvändigt.

Vi höll på att sprutputsa en vägg med någon gegga. I denna geggan är det både färg och bruk. Man häller det i en stor tratt som med hjälp av tryckluft sprutar ut det där man vill och tydligen där man inte vill också. Det var en solig fin dag och jag hade därför på mig solglasögon. Jag fick ändå in skiten i ögat.

Sprang så fort jag förmådde till det stället där vi lunchade. Spolade med vatten i mitt drabbade öga. Det kändes inte som om det blev bättre. Jag kunde inte titta med ögat, tårarna forsade och det gjorde så fruktansvärt ont.

Började leta efter en ögonskölj som ska finnas på byggen men med min vanliga tur så fanns det ingen. Mer vatten in i ögat. Mer smärta.

Jag ringer min far som var nästan i närheten och han hämtar upp mig och vi åker in till akuten. Först sitter vi och väntar på fel akut och när det äntligen blir vår tur så får vi veta att vi ska till ögonakuten som ligger någon helt annanstans i byggnaden.
Medans vi satt och väntade vid första akutmottagningen så satt jag och grät (ofrivilligt) och snorade (även detta ofrivilligt). En man till höger om mig som suttit och kastat lite undrande blickar frågade om det var pollen. Det var det inte.

Vi blev alltså omdirigerade till ögonakuten en bra många korridorer och våningar bort. Där behövde vi inte vänta särskillt länge innan jag fick träffa en ögonspecialist. Man fick sätta huvudet i ett objektiv typ. Den manliga ögonspecialisten tittade in i mitt öga och såg en massa repor på hornhinnan. De vände äckligt nog ut och in på mitt ögonlock och hittade där en liten träflis. Det förklarade varför det gjorde så fruktansvärt ont varje gång jag blinkade.

Jag fick följa med någon slags ögonsköterska in i ett rum och lägga mig på en brits. Där tog man och petade mig med (vad jag tror att det var) en topps i ögat. Det gjorde ont. Det är så man kollar ph-värdet i ögat. Bruk är oftast frätande och de kollade därför ph-balansen för att se om den var rubbad. Den låg på 7 vilket är normalt. Jag hade lyckats skölja ögat bra.

Jag fick en bedövningsdroppe i ögat. Detta sved bra i ett par sekunder sedan domnade ögat bort. De började skölja mitt öga med någon typ koksaltlösning. Det är väldigt svårt att hålla ögonen öppna och låta det ena spolas med vatten kan jag säga. Man brukat ju ha ingrodda reflexer som säger att man ska blinka när man är på väg att få något i ögat.

Jag fick ligga med huvudet lite lutat åt höger. Det var höger öga som jag skadat. Jämte huvudet hade den ena sköterskan placerat en skål som vattnet skulle samlas i efter att mitt öga hade badat i det. Efter någon minut säger hon "Hm..jag tror att vattnet åker någon annanstans. Det är inte mycket vatten i skålen." Detta berodde på att hon råkade ha lite väl mycket lutning på skålen. Jag kände hur allt vatten gled in under mitt huvud. Det var kallt. Och blött.

När de tillslut hade sköljt färdigt mitt öga sa ögonsköterskorna att jag var jätteduktig. En av dem drog mig lite till sidan och sa "Jag skulle gissa att dina ögon är som mina. Att de skiftar från grönt till blått ganska ofta." Detta är korrekt. Mina ögon brukar få samma färg som jag har på tröjan (såvida tröjan inte är svart, rosa eller gul). De skiftar från väldigt många olika nyanser av grönt till grått och blått. "Med de ögonen kan du få vem du vill.", fortsatte sköterskan i låg ton, blinkade åt mig och log. Denna komplimang räddade lite av min fredag och stärkte självförtroendet. Rak i ryggen gick jag sedan där ifrån och hämtade ut ögonsalva som ska droppas i höger öga tre gånger om dagen i ca. en vecka framöver. Ska faktiskt ta och göra det nu innan jag sover. Usch!

Jag kan inte rå för att skrika varje gång någon får hjälpa mig med att droppa salvan i mitt öga. Trots att jag själv håller uppe ögat så blundar jag lika lätt ändå. Det är så hemskt att ligga med vidöppet öga och bara vänta på att något obehagligt ska plaska ner i det. Det är emot ens reflexer. So...Time to scream.

Mitt andra möte

Idag var mitt andra möte med psykologen (eller psykologkandidaten om man nu ska va så petig). Första mötet var för en vecka sedan. Det känns väldigt bra faktiskt. Han är väldigt trevlig till och med snygg att se på, ett extra plus.

Hm... Jag vet att han är betald för att lyssna och så men...det känns som om han tar till sig det jag säger (vilket inte är troligt, han är ju faktiskt psykolog med ett X antal andra patienter).
Men ändå. Han får mig att se saker ur ett nytt perspektiv. Han dömer mig inte. Det är skönt.

Jag har en ny tid tills på onsdag och nästa och onsdagen efter det. Tre samtal till. Det känns också skönt.

Efter man varit där och släppt ner sin gard så börjar man tänka. Det går inte att få stopp på alla tankar. Det slog mig att jag gärna skulle haft en psykolog att prata med precis efter jag haft ett samtal. Men så blir det inte. Ser fram emot nästa onsdag. Då kan jag låtsas att jag är viktigast i världen och han kan låtsas att han bryr sig.

"When I get sad, I stop being sad, and become AWESOME instead. True story."

Beskedet 5/3

Jag åkte in till vårdcentralen fredag morgon. Skulle träffa läkaren klockan 9.00. Pappa följde med mig och det var skönt att ha honom där. Jag gillar inte sjukhus än mindre vårdcentraler. Varför detta då? Mjo... enligt min uppfattning så är det mest småbarn som kommer dit och läkarna är då mer specialiserade på just småbarn. Läkarna känns ibland som gravt okunniga, även om de kan betydligt mycket mer än jag om olika sjukdomar och så. Jag vill nu bara poängtera att jag inte har någon erfarenhet av andra vårdcentraler, hur läkarna där uppför sig, jag drar alltså inte alla över en kam.


Mina misstankar mot de till synes okunniga läkare som jobbar där förstärks när min kvinnliga läkare öppnar munnen. Ett av det första hon säger (efter att hon fått syn på min far) är "Jasså? Är detta din pojkvän?", eh ja självklart dejtar jag män som är 40+ när jag själv är yngre än 20. Skulle inte tro det... "Det där är min pappa!", utbrister jag.
Pinsam tystnad följt av ett extremt generat "Jasså? På så vis he he...man eh, harkel, vet ju aldrig", från min läkare. Hon skulle nog ta och minnas denna dundertabbe läääänge.


Alla mina provsvar var negativa, alltså positiva. Varken ämnesomsättningen, blodsockret, fosforsyrenivån (och andra jag inte minns) var det något minsta fel på. Jag har inte ens B-vitaminbrist. Hon, läkaren, konstaterade det jag själv hade kommit fram till. Orsaken till mina mystiska symptom berodde på stress. Troligtvis, som hon själv lade till. Alltså ingen besk medicin till mig. Jag ska få träffa en psykologkandidat (inte nog med att "psykolog" låter oroväckande, man har också lagt till "kandidat" som pricken över i:et). Suck! Vi ska försöka komma fram till orsaken som framkallar mina symptom. Försöka reducera min stress med samtal. Jag ser, trots min lilla oro, ganska positivt på det hela.


Och det var allt för denna gången, ha det! :)

Vinter 2010

Ramlar...
...och faller ner

Försöker slå kullerbytta

Resultat av kullerbytta

Katastrofalt

Tar sats

Chilli gillar snön

Och min vante

Foton tagna av Rebecca

Mer om kaos: När det tar slut

När det tar slut. När det är slut. Det är svårt.

När man efteråt förstår att man varit blind, att man blundat inför svårigheter. När man inser att man varit en idiot. När man inser att man förlorat allt.


Jag har aldrig förut ägnat en tanke åt allt man måste gå igenom när ett förhållande tagit slut. Att bearbeta sorgen är väl uppenbart. Att vänja sig vid att vara själv likaså men allt annat. Jag har aldrig riktigt varit här förr. Så djupt nere i kaoset. Jag har haft förhållanden som tagit slut innan. Det var inte så farligt. Det var mer eller mindre bara att vänja sig. Den här gången går det inte bara att vänja sig. Den här gången måste jag gå igenom en process, en process som både är mycket lång och mycket smärtsam.


Jag står nu inför världen återigen ensam. Men jag är inte redo. Att vara ensam. Att möta världen själv utan att ha någon vid sin sida. Jag fungerar bäst när jag kan luta mig tillbaka på ett "oss". Idag känns världen alldeles för stor för mig.


Jag har halvt om halvt bott med min dåvarande kärlek. De flesta av mina saker är i hans lägenhet. Allt måste packas ner och returneras till mig. Det är inte förrän man står där i hans lägenhet helt själv och tar itu med sina saker som man inser att man aldrig mer ska återvända. Att det inte längre kommer vara mitt hem.


I med att förhållandet tog slut så har det uppstått ett hav av frågor. Vad ska jag göra med tavlan som han köpte till mig? Den med fotografiet då vi kysser varandra vid solnedgången. Ska jag slänga den? Eller bara ställa in den i ett hörn där den inte syns? Vad ska jag göra med alla små lappar och brev jag fått från dig? De som är fyllda med din kärlek från början till slut. Vem ska få glasen vi köpte tillsammans? Vad ska jag nu göra under all min lediga tid? Fylla den med annat är svaret som dyker upp när jag funderar. Men om man inte har någonting annat att fylla den med?


Alla de personer som han känner, de som kommit att betyda mycket för mig. Hans vänner. Nova. Hur tacklar man att man inte lär få träffa dom igen? Kanske jag inte är något av värde för hans vänner men de ligger ju mig nära. Hans hund Nova. Hon som talar till en. Att vänja sig vid att inte få träffa henne varje dag. Det är svårt. Jag har ju inte bara förlorat honom, jag har förlorat allt annat också.


Jag sitter och tänker på alla de personer som man förr eller senare måste uppdatera. Det krävs mycket för att orka berätta, att vi inte är tillsammans längre.


Jag har många fina minnen från den tid vi hade tillsammans. Även om de mest känns som en börda nu så vet jag, de kommer locka fram skratt och glädje. Men inte nu, inte än.

Mer om kaos: sagan om sjukhuset

Som sagt. In och ut ur sjukhus, dock inte med fullt så mycket dramatik.
Jo, det hela började med att jag upptäckte att ytkänseln försvunnit. Först ena benet, sedan det andra och sedan i hela kroppen. Poff, väck.
Det var som hela jag hade domnat bort. Eller hela min hud åtminstone. Jag var då hemma hos mitt ex. Vad gör man då när ens hud har domnat bort? Man ringer sjukvårdsupplysningen.


Första gången vi ringde dit så fick vi veta att det inte var bra och att jag skulle ta kontakt med min vårdcentral first thing in the morning. Det var bara det att mitt tillstånd blev lite värre.
Min ena arm började domna bort, den blev seg att flytta och röra sig med. Som om den sov.
Vad gör man när ens ena arm börjar sova? Man ringer sjukvårdsupplysningen.


Jag berättade att vi ringt tidigare och att vi fått veta att jag borde ta kontakt med min vårdcentral, det var bara det att mitt tillstånd var lite sämre nu än tidigare och paniken började göra sig hörd. Vad gör man nu då? Man ringer 112.


Den vänliga damen i luren sade åt mig att ringa 112. Man har ju alltid fått lära sig i skolan att man ska ringa 112 i nödfall. Eftersom man bara ska ringa i endast nödfall blev man ju mer eller mindre lärd att MAN FÅR INTE RINGA 112!!! Om man inte är i nöd vill säga. Och jag kände mig inte som om jag var i nöd.
Jag sa då "Nä men kan man inte bara åka in till akuten?"
Hon sa då "Nej nu gör du som jag säger. Du ringer 112"
Vad gör man när man blir tillsagd att ringa 112? Man ringer 112.


Men man ska ju inte ringa...endast i nödfall...men jag ringde och var väldigt nervös. Vid den tidpunkten kände jag mig nästan frisk.
Såhär lät samtalet på ett ungefär:
112: "Ja det här är larmcentralen 112"
Jag: "Ja hejsan..eh jag heter Catrin Lövgren och ringer från (och så telefonnr)".
"Jag blev tillsagd av sjukvårdsupplysningen att ringa hit"
112: "Jaha? Vad gäller saken?"
Jag: "Jo, jag mår lite konstigt *nervöst fnitter*..." (Jaha lite konstigt vi skickar en ambulans...eller)
112: "Jaha? Kan du beskriva?" (ja kan jag det?)
Jag: "Jag har känselbortfall i nästan alla delar av kroppen. Och dom sa att jag skulle ringa hit."


Min förvirring var total, antagligen mycket hörbar. Hon jag pratade med måste nästan först trott att det rörde sig om en busringning.
Jag kom i alla fall till saken och hon sa att dom skickar en ambulans. Det kändes bara så fel. Jag höll ju inte på att dö heller.


Ambulansen kom inom 10 minuter och, som jag nämnde längst upp, utan fullt så mycket dramatik, alltså inga blåljus för min del.
Två herrar steg in och sa att jag fick följa med dom. Jaha. Så fick man lägga sig på en bår och bli fastspänd innan man blev inföst i ambulansen. Mitt ex Daniel följde med och fick åka fram i ambulansen. Det hade jag också velat men fick inte. Inne i ambulansen mättes min puls och den ena av två herrar ställde lite mer frågor om mina symptom.


Väl inne på sjukhuset så blev det EKG och lite annat smått och gott. Efter det så fick vi vänta. Läääänge. Vi var inne vid tio tiden på kvällen. Vi fick träffa läkare klockan halv 7 på morgonen. Jag hade inte direkt hög prioritet trots ambulanseskorten.
Läkaren (eller om det var en sköterska) pratade med mig en kort stund innan hon gick och sa sedan att jag skulle få träffa en neurolog.
En snäll kille kom och stack mig i armen, tog lite blod och lämnade kvar en plastanordning med ett plaströr (som många tar för en nål) i min arm. Aj.
Lite senare fick jag göra en magnetröntgen av hjärnan men jag var helt normal. Sa dom i alla fall.
Jag fick göra en rad olika tester med en rad olika människor (som jag hela tiden i början tog för neurologer men som var någonting helt annat visade det sig) och innan de gick ut ur rummet sa dom "Du ska snart få träffa en neurolog". Det fick jag inte. Jag fick åka hem.


Min bästa vän Sandra åkte upp och hälsade på mig tillsammans med sin pojkvän medan jag och Daniel var på sjukhuset. Det var trevligt. När jag fick beskedet om att jag fick åka hem så tog de oss till en restaurang. Det var gott med mat. Sedan spelade vi biljard och jag var förvånansvärt bra trots att det var minst 7 år sedan jag spelade senast och trots mitt handikapp med armen. Efter att ha haft en sån vad det nu heter, dropp?, i armen så ville jag inte röra på mig. De sa att man kunde röra på armen men varje rörelse gjorde att plaströret drog i huden och detta ledde då till en intensiv smärta. Jag höll därför min arm helt stilla i ca. 7 timmar.
Dagen avslutas.


På sjukhuset sa dom att jag skulle komma tillbaka om situationen förvärrades eller om den kvarstod. Och den kvarstod.
Så vi tog bussen in och fick sedan besöka akuten igen. En av de manliga sjuksköterskorna som jobbade där registrerade tydligen mig från dagen innan "Var inte du här igår", frågade han.
And Im back, happy to see me? Det lät olycksbådande.
Jag fick lägga mig på en bår, en kvinna tog EKG på mig, en annan stoppade in någonting i näsan en tredje stoppade in något i mitt öra. Allt hände så plötsligt och i rasande fart. Där låg jag och stammade fram "Mmmen jag skulle bbbara träffa en nnneurolog", för det var någonting dom lovat mig dagen innan. Dom satte dropp i min arm igen och tog lite mer blodprover, sedan fick vi vänta. Här någonstans kom min pappa upp till sjukhuset och väntade tillsammans med oss på neurologen.


3 eller 4 timmar senare fick vi äntligen träffa en neurolog. Hon var väldigt vänlig och gjorde en grundlig undersökning som innefattade balanstest och sådant. Läkaren hittade inga neurologiska fel på mig och jag fick åka hem. Det var bara så skönt att få något konstaterat. Jag är frisk fast sjuk men åtminstone inte neurologiskt sjuk. Hon skulle skicka en remiss till min vårdcentral som skulle ta ytterligare prover på mig.


Jag var på vårdcentralen för tre dagar sedan. Den kvinnliga läkaren kollade balansen och sådant som för mig hade blivit rutin vid det här laget. Sedan tog en annan kvinna blodprov på mig och sedan fick jag åka hem. Återbesök den 5/3. Återkommer med provsvaren då (om det finns några). Har nu tre tydliga stick i min vänstra arm. Om det blir ytterligare stick kommer jag se ut som en pundare.
Det var allt om sjukhussagan för den här gången. Fortsättning följer.


p.s Tack Daniel för allt stöd

Lycka och kaos, om vartannat

Så mycket har hänt. Vet inte ens om det är värt att lägga upp men fick en sådan lust att skriva av mig. Reda ut alla tankar och känslor som strömmar omkring i mitt huvud.


Förhållandet är slut. Så har det varit i lite mer än två månader nu. Slut. Jag känner mig som ett program som hakat upp sig. "Still processing".
Hur lång tid får det ta? Innan allt blir bra igen?


Jag går nu i tvåan på byggprogrammet. Anledningen till att jag inte har lagt upp fler bilder på alster är för att jag inte riktigt har gjort några. Ja, vad gör vi i skolan egentligen? Det är mest plugg nu i skolan den tiden vi är inne. Vi har börjat med praktik (eller börjat, hållit på med ganska länge snarare). Vi varvar skola med praktik i fyraveckorsperioder. Det är väldigt roligt. Jag har varit på samma företag de senaste veckorna och min handledare (jag nämner inga namn då jag inte tror att Fredrik skulle gilla det) är väldigt..hm..hur ska man säga? Han är en skön typ ^^


Man har åkt in och ut ur sjukhuset som en...som en.. ja, som en som åker in och ut ur sjukhus.
Och det var det i korta drag.